Revisorsinspektionen (RI) har i många år undvikit att gå i närkamp med den råddiga och ständigt omstridda kommunrevisionen. Men nu har RI genomfört en så kallad tematillsyn avseende revisionsbyråernas medverkan vid den finansiella revisionen av kommuner och regioner. Det var på tiden.
Debatten handlar ofta om oberoendeproblem eftersom politiker (de förtroendevalda revisorerna) granskar andra politiker. Och de sakkunniga biträdenas (de auktoriserade revisorernas) möjlighet att göra en självständig bedömning av vad som är väsentligt och/eller riskfyllt är i praktiken kringskuren. Samma begränsning gäller valet av granskningsåtgärder. En annan problematik gäller avsaknaden av en entydig god revisionssed som säkerställer omfattning och kvalitet på revisionen.
RI drar en rad slutsatser i sin tematillsyn. En sådan är att den urgamla modellen för kommunrevision inte medger förutsättningar för att de goda sederna (revisors- respektive revisionssed) alltid kan uppfyllas. Annorlunda uttryckt kan revisionens omfattning och kvalitet variera på ett sätt som gör att den inte är jämförbar mellan olika kommuner respektive regioner.
En annan av RI:s slutsatser är att tillsynen av revisionen behöver stärkas. Motsägelsefullt nog signalerar tillsynsmyndigheten att den tänker avstå från att utöva egentlig tillsyn till dess att den goda revisionsseden klargjorts genom en anpassad standard för redovisningsrevision. Dessutom befinner sig den granskning som auktoriserade revisorer utför på uppdrag av så kallade revisionskontor (hos kommuner och regioner) utom räckhåll för RI:s tillsyn. Resultatet av den granskningen utgör nämligen inte bedömningsunderlag för annan än uppdragsgivaren.
RI konstaterar vidare att kommunernas förfrågningsunderlag till revisionsbyråerna är oklara. De vet inte vad de beställer.
En gång hörde jag en revisor säga att kommunrevisionen är bättre än sitt rykte. Vad RI skriver i sin rapport bekräftar snarare att ryktet är sant, och att kommunrevisionen måste stöpas om i grunden. Ändå går RI som katten kring het gröt. Lågvattenmärket är när RI föreslår att en annan form av granskning än revision kan övervägas. Varför? Det skulle bara leda till ännu större otydlighet. Den omfattande och nästan alltid komplexa verksamheten i kommuner och regioner måste självklart vara föremål för full revision. Ur ett medborgarperspektiv är allt annat otänkbart. Av detta följer också att det måste vara auktoriserade revisorer som självständigt svarar för revisionen av kommuners och regioners finansiella rapportering.
Frågan är vem som nu tar bollen. På RI låter det som att tillsynsmyndigheten gjort sitt i och med sin övergripande tematillsyn. Pressen på regeringen att agera kraftfullt blir därmed inte tillräcklig. Vi måste komma ihåg att det nionde riksdagspartiet (kommunernas inflytande i rikspolitiken) alltid motverkar genomgripande förändringar på området. Jag är därför rädd att RI:s rapport snart kan läggas till den långa raden av inspel som dessvärre inte lyckats rubba den svenska 1800-talsmodellen för kommunrevision.
Om inte RI driver behovet av förändring med stor frenesi, vem ska då göra det? RI har väl till och med en skyldighet att göra det. En tillsynsmyndighet för revision måste rimligen säkerställa att den kan utöva en effektiv tillsyn över granskningsuppgiften avseende en så väsentlig del av samhället som landets kommuner och regioner.
Eller ska vi sätta hoppet till att branschorganisationen FAR förbjuder landets revisorer att medverka i uppdrag där de goda sederna inte går att uppfylla? En revisorsstrejk – är det vad som krävs för att tvinga fram en högkvalitativ och jämförbar kommunrevision?
Dan Brännström, oberoende rådgivare och f.d. generalsekreterare i FAR
Transparens: Krönikören är ordförande i Revisionsvärlden, texten är ursprungligen publicerad på Brännströms egen blogg.
