Den 28 juni var det 103 år sedan mordet på ärkehertig Ferdinand i Sarajevo, vars följder översköljde hela världen med krigets galenskaper. Vi bör komma ihåg idag att ”avlägset och okänt” inte är samma sak som ”harmlöst och obetydligt” i liknande situationer.
Enligt rapportering ibland annat Financial Times den 20 juli och KyivPost den 21 juli har Ukrainas centralbank – landets högsta bankmyndighet – strukit PwC från listan över godkända bankrevisorer. Orsaken ska enligt ha varit
”oförmåga att uppmärksamma kreditriskerna för PrivatBank PJSC, vilket i sin tur ledde till bankens konkurs och förstatligande genom omfattande kapitaltillskott från staten.”
På anklagelsen att ha missat ett hål på 5,5 miljarder US-dollar i balansräkningen svarade PwC med det förutsägbara uttalandet: ”PwC har reviderat PrivatBanks årsrapport för 2015 i enlighet med internationella revisionsnormer” – en typisk juridisk formulering som dock är en klen tröst för bolagets verksamhetsförlust som bankrevisor i Ukraina.
Fallet med PrivatBank illustrerar det så kallade förväntningsgapet när det är som allra värst. Inte ens den fläckfriaste revision, utförd enligt strikta, professionella GAAS-normer, innebär annat än ve och vånda för en omogen myndighet i ett litet land när de i efterhand tvingas sopa upp spillningen bakom en bank som agerat privat spargris åt politiska hajar.
Mitt svar på en mediefråga om konsekvenserna för Ukraina och revisionsjättarnas affärsmodell som helhet ledde till följande anmärkningar, som här redovisas i något längre form än vanliga nyhetsinslag tillåter:
För det första illustrerar PwC:s situation som gisslan åt Ukrainas centralbank riskerna för revisionsyrket när den lagstiftande statsmakten också har direkt ekonomiskt intresse i en kund. Situationen gör det omöjligt för PwC att ge sig in i en rättstvist i frågan, alldeles oavsett deras anspråk på att ha utfört ett hedervärt arbete, då det är motståndaren som kontrollerar deras rätt att utöva själva verksamheten.
Liknande exempel är otaliga. Från svunna tider minns vi Arthur Andersens vedermödor med revisorskunden DeLorean Motor Company i Belfast, eftersom huvudinvesteraren råkade vara brittiska staten. I det fallet stämde staten revisionsbyrån efter DeLoreans konkurs 1982, och svartlistade Andersen från allt revisionsarbete med statliga företag och myndigheter, med förödande förluster av pågående och framtida arbete för byrån. (Jag ska inte dölja att jag själv då arbetade som senior rådgivare på Anderson och direkt drabbades av otrevligheterna.)
För det andra kan situationen innebära störningar för revisionen av hela den ukrainska banksektorn, hus stora beror på PwC:s marknadsandel och vilka ersättare som finns tillgängliga. (Enligt ukrainska PwC:s hemsida har företaget ”ett särskilt fokus på banksektorn”, medan en tabell från 2011 placerar PwC på en ganska svag tredjeplats i Big Four-gruppen.)
Även om detta skulle vara en mindre fråga i Ukraina vittnar de viktiga ekonomiernas ojämna utspridning av revisionskompetens om potentiella framtida problem. Man kan till exempel föreställa sig konsekvenserna för valet av tillgängliga revisorer i Tyskland om KPMG skulle bli av med sin licens i landet, där bolaget reviderar nästan hälften av landets DAX 30-företag, eller om PwC i Storbritannien skulle hindras från att revidera sin 40-procentiga andel av FTSE 100.
För det tredje har situationen konsekvenser även för PwC:s verksamhet utanför Ukraina. Byrån förlorar allt arbete det utför år dotterbolag och partnerföretag till ukrainska banker i utlandet, och kommer ha svårt att revidera utländska banker med verksamhet i Ukraina där sådan revision måste ske under ukrainska centralbankens översyn. PwC kommer i sådana fall behöva ta hjälp av från sina tre huvudkonkurrenter, eller den eventuella internationella bankkompetens som finns i mindre byråer.
Slutligen återstår den strukturella frågan om stabiliteten hos revisionsjättarnas affärsmodell som helhet. Ukraina är inte stort nog för att spela någon avgörande roll i den större bilden, och PwC kan stänga ner där utan att dess globala verksamhet påverkas nämnvärt. Detta skulle dock inte vara fallet om samma åtgärd vidtogs av centralbanken i någon riktigt stor ekonomi. Om licensen drogs in i ett G20-land – Spanien, Frankrike, eller Italien skulle räcka, för att inte tala om Tyskland, Japan, Storbritannien eller USA – skulle följderna innebära förlorad servicekapacitet för hela klientnätverket. Detta skulle leda till ett hastigt sammanbrott av hela jättarnas nätverk och ett förödande slag för hela deras verksamhetsmodell, som inte kan fungera med mindre än samtliga fyra medlemmar.
Vi såg detta i Andersens kollaps 2002, som skedde mer eller mindre över en natt – Big Fours nätverk av globala storföretagskunder fungerar inte någonstans om det inte fungerar överallt.
Omfattningen och tyngden av PwC:s problem i Ukraina ska därför inte underskattas. Det omen som ger sig till känna i främmande ukrainska ord är inte lätt att tyda, men har en omisskännligt ödesdiger klang.
Jim Peterson
Krönikören är jurist, författare och lärare vid flera amerikanska universitet (DePaul, University of Chicago, University of Illinois) samt vid franska Université de Cergy-Pontoise. Han arbetade i 19 år som bolagsjurist och parter på Arthur Andersen i USA och i Frankrike. Han har nyligen släppt den andra upplagan av boken ”Count Down: The Past, Present and Uncertain Future of the Big Four Accounting Firms”. Krönikan är en översättning av en text ursprungligen publicerad på hans blogg Re:Balance.
