I veckan lämnade Utredningen om informationsskyldighet för skatterådgivare över sitt betänkande till regeringen (SOU 2018:91). I det lämnas förslag till en omfattande informationsskyldighet till Skatteverket för såväl gränsöverskridande som rent inhemska ”arrangemang”. Det finns ett EU-direktiv som innebär en skyldighet för medlemsstaterna att införa regler om informationsskyldighet avseende vissa gränsöverskridande arrangemang på skatteområdet. För inhemska arrangemang finns dock ingen skyldighet att införa lagstiftning. Syftet är att hindra vad som i betänkandet benämns ”aggressiv skatteplanering” och motverka förfaranden som underlättar vissa former av skattefusk. Genom informationsskyldigheten avses Skatteverket tidigare än i dag få information om nya former av sådana förfaranden och i vilken utsträckning de används.
Vi har som experter deltagit i utredningens arbete, och har lämnat ett särskilt yttrande i betänkandet där vi avstyrker att förslaget genomförs. Syftet kan framstå som gott och vi är självfallet angelägna om att förfaranden överensstämmer med skattelagstiftning. I Sverige har vi dock redan en omfattande informationsskyldighet till Skatteverket kombinerad med sanktioner på objektiv grund, det vill säga utan krav på uppsåt eller oaktsamhet. Vi har även en skatteflyktslag och ett undantag från förbudet mot retroaktivitet i skattelagstiftningen genom det så kallade ”stoppskrivelseinstitutet”. Skatteverket får också på ett tidigt stadium information genom förhandsbeskedsärenden, dialogförfaranden, mediabevakning, land- för landrapportering, internationellt informationsutbyte och tillgången till OECD:s så kallade ”skattuppläggsdatabas”.
Vi hävdar att det i betänkandet saknas en genomarbetad analys av vilken nytta förslagen har för att bekämpa skatteflykt, skattefusk och skatteundandragande i Sverige i förhållande till befintliga och redan synnerligen omfattande skyldigheter och informationskällor. Den omfattande informationsskyldighet som föreslås träffar en mycket vid krets av rådgivare, bland annat revisionsbyråer, advokatbyråer, rena skatterådgivningsbyråer, banker, redovisnings- och bokföringsbyråer, försäkringsbolag och företag där rådgivningen uteslutande ges inom företaget eller koncernen och inte till externa kunder.
Den administrativa börda, rättsosäkerhet och de kostnader som här uppstår för det svenska näringslivet blir betydande och det skapas en osäkerhet i rådgivares och företags verksamheter, inte minst med hänsyn till risken för att helt oförutsett träffas av ekonomiska sanktioner av straffrättslig karaktär. Det är mot ovanstående bakgrund enligt vår uppfattning helt oacceptabelt och oproportionerligt att införa en omfattande informationsskyldighet. Samma bedömning gör vi mot bakgrund av att det i förslaget saknas klargörande uttalanden kring vissa centrala begrepp såsom vad som utgör en direkt och förutsedd följd av lagstiftningen samt hur kännetecknen ska tolkas. Vi är också mycket kritiska till att sekretess, lojalitet och oberoende i praktiken elimineras. Ett förtroendefullt förhållande gentemot skattskyldiga nonchaleras och rådgivares oberoende i förhållande till statsmakten inskränks.
Även om vissa undantag föreslås för till exempel advokater – rapporteringsskyldigheten föreslås då gå över på den skattskyldige/användaren – innebär förslagen en långtgående försämring av rättssäkerheten för såväl de skattskyldiga som skatterådgivarna. Skatterådgivare får om förslagen i betänkandet genomförs rollen som angivare och i praktiken Skatteverkets biträde. Detta bör självfallet inte accepteras. Förslaget avseende gränsöverskridande arrangemang är Sverige tvingat att införa, men den del av förslaget som avser inhemska arrangemang måste enligt vår uppfattning nästa regering säga nej till. Väsentliga klarlägganden behövs och systemet för sanktionerna av straffrättslig karaktär måste omarbetas så att systemet blir rimligt och legitimt.
Katarina Bartels, skattejurist LRF
Magnus Larsson, skattepartner Deloitte och tidigare ordförande FAR
Börje Leidhammar, advokat
Richard Hellenius, skatteexpert Svenskt Näringsliv
Texten är från början en debattartikel i Dagens Industri (16 januari) och publiceras här med tillstånd från författarna.
