Factoring, att mindre entreprenörsföretag säljer eller belånar sina fakturor för att få in kontanter till rörelsen, är ett fenomen som alltid funnits i någon form. Under åttiotalet började dock en stark tillväxt av denna finansiella tjänst och nu är den ett vanligt sätt för mindre entreprenadföretag eller företag i stark tillväxt att säkra finansieringen och sin likviditet. Särskilt för dem som har kunder i form av stora organisationer som går över tiden med sina betalningar. Inte ens statliga verksamheter har kunnat motstå frestelsen att utnyttja lokala entreprenörer på detta sätt. De långa betalningstiderna mer eller mindre tvingar många små bolag till factoring.
Tyvärr finns en del avarter där företagen som köper eller lånar ut (med fakturorna som säkerhet) tillämpar väldigt höga räntor. Det finns fall där räntan kan ligga på 5 procent eller högre, vilket inte låter så farligt tills man förstår att det är per månad och alltså 60 procent på årsbasis. Visst, det innebär omkostnader i att driva in fakturor och därmed ta risker, inte tu tal om det. Men en titt på avtalen ger vid handen en del sådan verksamhet ofta omgärdas av betydande dimridåer vad gäller villkoren samt ofta ett antal tillkommande avgifter. Redovisningskonsulter och revisorer borde bli bättre på att varna sina kunder för dyra factoringavtal med dåliga villkor.
Att det är möjligt att utnyttja rutinmässigt mindre företagares svagare ställning gentemot större kunder genom att de facto utnyttja dem som bank för räntefria lån är förutom omoraliskt, osunt och troligen också kriminellt.
Även EU har uppmärksammat missförhållandena, som inte bara är en svensk företeelse. I projektet Horizon 2020 har EU investerat i att få fram ny teknik för att göra läget mer transparent. Det är uppenbart att det behövs mer information till de utsatta entreprenörerna och bättre övervakning.
En ny lag som börjar reglera detta har också tillkommit. Den kräver av företag med mer än 250 anställda att de anger betalningstider och vilka leverantörer som inte betalats i tid. Men det räcker inte riktigt. Det behövs också en beteendeförändring förståelse hos de stora bolagen hur de faktiskt driver sina underleverantörer mot konkurs i värsta fall.
Att låna ut pengar med fakturor som säkerhet medför som sagt en del kostnader för långivarna i form av handläggning av varje faktura för att bedöma risken och tiden det kommer att ta att få den betald. Det motiverar en del kostnader. Men den nya tekniken med AI-stödda analyser (AI = Artificiell Intelligens) av fakturor, kundföretag och leverantörer har pressat och fortsätter pressa kostnaderna högst avsevärt. Det är nu möjligt att automatiskt handlägga ärendena och göra rimliga riskbedömningar mycket snabbt med en säkerhet i paritet, eller på ännu högre nivå än tidigare. Dessutom går det att göra dem transparenta så alla parter spelar med öppna kort så att hela bilden av ockerlån till utsatta parter försvinner. En maximal ränta på högst tio procent baserat på dagens diskonto är en mera rimlig nivå.
Tekniken finns där och regelverken börjar komma på plats. Nu behöver vi också kräva transparens om räntor. Factoring är en viktig samhällsfunktion som knappast gagnas av att branschen har lite tveksamt rykte och att de som anlitar factoring stämplas som misslyckade.
Fredrik Mistander
VD och grundare av Invoier, en marknadsplats för factoring
Åsikterna i krönikan är skribentens egna. Vill du också skriva en krönika i Revisionsvärlden? Mejla!
