I fjol lamslog metoo-rörelsen bransch efter bransch. Det som startade som en kampanj har förvandlats till ett kollektivt vrål vars eko når in i samhällets alla vrår. Från kvinnorna i revisions- och redovisningsbranschen har det varit relativt tyst. Vad innebär egentligen detta? Är branschen fri från sexuella trakasserier och exkluderande företagskulturer?
Självklart inte. En hel del kvinnor har redan vittnat om övergrepp under hashtaggen #redovisarätt. Bilden de målar upp stämmer dessutom väl överens med berättelser från branschaktiva kvinnor som vi pratat med. Flera är vittnesmålen om en intern jargong som hör hemma på medeltiden, om plumpa skämt och om kunder som kommer undan med övertramp, och övergrepp, utan att chefer markerar.
I vårt arbete har inte en enda bransch stuckit ut som befriade från trakasserier och diskriminering. Ej heller redovisning- och revisionsbranschen. Ett mönster vi dock kan se, och som #metoo-rörelsen bekräftar, är att kvinnor har det tuffast i branscher där män dominerar på toppositioner. Och när det gäller jämställdhet på ledande positioner är redovisnings- och revisionsbranschen som bekant ingen förebild.
Sambandet har sin förklaring. Bristfällig representation och direkta trakasserier är två symptom på samma sjukdom. En sjukdom som stavas exkluderande företagskultur. Vittnesmålen från branschens kvinnor handlar inte enbart om isolerade trakasserier från enskilda rötägg. Sida vid sida med skräckhistorier om tafsande och förminskande finns även övergripande problem och hinder. Snäva karriärvägar med högst omoderna krav på tillgänglighet är ett sådant. Taskig jargong som bortförklaras med ”högt i tak” är ett annat.
Ni känner säkert igen ursäkterna. Kvinnor vill inte, de har inte rätt kompetens eller så är de dåliga på att visa framfötterna. Exempel på unkna, förlegade föreställningar som både upprätthåller mansdominans och indirekt godkänner beteenden som de som belysts i och med #metoo. Chefer som menar allvar med nolltolerans mot sexuella trakasserier måste därför ta ett helhetsgrepp om jämställdhetsfrågan.
För att komma till bukt med kulturen som å ena sidan sanktionerar sexistisk jargon och å andra sidan håller kvinnor från toppen är en rimlig första investering fortbildning om jämställdhet och normer. Är vi inte medvetna om effekten av våra skämt eller ”högt i tak”-kulturer är det helt omöjligt att bli av dem. Förstår vi inte hur krav på ständig närvaro och tillgänglighet påverkar kvinnor som fortfarande tar ut 70 procent av föräldraledigheten kan vi aldrig kalla oss inkluderande. Utan kunskap om de osynliga fördomar som präglar våra val kommer mansdominansen i toppen att fortsätta.
Under fjolåret kunde vi följa hur metoo-rörelsen väckt bransch efter bransch ur dvalan. Uppropen har gjort problemformuleringen tydlig. Äntligen kan vi på allvar prata lösningar. För revision- och redovisningsbranschen hoppas jag att det inte krävs att kvinnorna går ut med fler historier. Det ska inte behövas vittnesmål om vidriga övergrepp för att ett aktivt jämställdhetsarbete ska prioriteras.
Tove Dahlgren
Krönikören är t.f. vd i Stiftelsen AllBright
