Servitrisen svalde revisorsbluffen

Låt mig börja med att säga att jag gillar revisorer. De får mitt blodtryck att sjunka när de förklarar en massa ekonomiska saker som jag inte förstår. De reder ut vad som är avdragsgilla kostnader i vårt företag och vad som är våra privata.

Fast det där med yrken är intressant. Om man som jag är journalist blir man ibland lite bortskämd med uppmärksamhet. Vem är den mest kända du intervjuat? Vem var svårast? Roligast?

Och på fester kommer alltid någon fram efter några drinkar och säger ”vill du ha ett scoop, jag vet en skandal du borde skriva om…” Sedan berättar de en lång historia om någon granne som olovligt flyttat ett staket två meter. Läkare och poliser får säkert många nyfikna frågor. Liksom kockar och snickare och sjömän och…

När det gäller just revisorer är jag däremot tveksam. För länge sedan pluggade frun nämligen i Uppsala och jag jobbade på kvällstidning. Vid studentfester med de som utnämnt sig själva till Sveriges intellektuella framtid började många diskutera journalistik. Hade det skrivits något dåligt i någon tidning fick jag ofta försvara hela yrkeskåren vare sig jag ville det eller inte.

Då lärde jag mig ett knep. Ville jag inte älta bevakningen av Palmemordet berättade jag inte att jag var journalist. Det räckte med att ljuga fram ett ”jag pluggar, ska bli revisor” så frågade ingen något mer.

Nu för tiden är frun och jag både gifta och kollegor. Vi gjorde en matbok tillsammans med köksmästaren Stefan Johansson på Högbo Brukshotell för några år sedan. Den fick pris som Sveriges bästa det året. Diplomet hänger i köket hemma. Carl-Jan Granqvist delade ut i Grythyttan. För en tid sedan satt frun och jag på en restaurang i Reykjavik och fick veta att den restaurangens matbok valts ut som Islands bästa det året.

Naturligtvis berättade vi om vår. Servitrisen började sedan fråga mig om den trots att det är frun som har svart bälte i mat. För att markera könsdiskrimineringen i det sa jag att frun gjort det mesta i den, jag var bara hennes…

…revisor.

Fråga inte var det kom ifrån. Uppsalatiden, kanske? Förlåt alla revisorer. Jag ska aldrig göra så igen.

Men det funkade.

Servitrisen slutade prata med mig och vände sig mot frun. Så långt var det ju bra. Problemet var att det gällde resten av måltiden. Det är sant. Resten av middagen ignorerade hon mig som den där småtrista Ola – revisorn – och gav hela sin charm och uppmärksamhet till frun.

Jag kallar det yrkesrasism. Från nu ska jag kämpa för alla revisorer. Jag älskar ju er.

 

Ola Liljedahl

Skribenten är journalist och medverkar regelbundet i bland annat Arbetarbladet.

 

 

Ola Liljedahl

ola@ordklotet.x.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *