Slipper betala 2 Mkr till styrelseledamöter i konkursbolag.
En auktoriserad revisor i Småland har vunnit andra ronden i en tvist där styrelseledamöter som blivit personligen betalningsansvariga efter en konkurs i sin tur kräver skadestånd av revisorn. Domen slår fast viktiga principer för vem som kan kräva revisorn på skadestånd och är överklagad till Högsta domstolen.
Målet i korthet: Revisionsklienten, ett svetsföretag i Ronneby, försattes hösten 2006 i konkurs och styrelseledamöterna i bolaget blev senare personligt betalningsansvariga för en fordran om 2 miljoner kronor på bolagets moderbolag. Fordran borde enligt domstolen skrivits ned till noll eftersom även moderbolaget var konkursmässigt. En nedskrivning skulle medfört en kapitalbrist i bolaget och krav på att upprätta en kontrollbalansräkning.
Styrelseledamöterna stämde revisorn eftersom som de ansåg hade brustit i sin granskning genom att varken i revisionsberättelsen eller i samband med bolagsstämman 2005 påtala risken för att miljonfordran var värdelös. Det faktum att någon kontrollbalansräkning inte hade upprättats var avgörande för att styrelseledamöterna blev personligt betalningsansvariga när konkursen utbröt. Ledamöterna försökte i detta läge kräva revisorn på skadestånd motsvarande deras eget personliga betalningsansvar: drygt 2 miljoner kronor.
Saken hamnade först i Revisorsnämnden där revisorn 2010 fick en varning för att inte uppmärksammat fordran. Beslutet överklagades till förvaltningsrätten där påföljden mildrades till en erinran.
Men när frågan hamnade i domstol och gällde huruvida styrelseledamöterna skulle kunna kräva revisorn på skadeståndsbeloppet tog saken en annan vändning. Växjö tingsrätt bekräftade styrelseledamöternas uppfattning att revisorn hade brutit mot god revisionssed genom att godta fordringens värde och genom att inte verka för att kontrollbalansräkning verkligen upprättades. Men tingsrätten underströk samtidigt att flertalet styrelseledamöter hade varit införstådda med att det inte hade bedrivits någon verksamhet i moderbolaget, att hela koncernen var i gungning och att de därför själva borde insett att fordran var värdelös.
Tingsrätten ansåg dessutom att det så kallade normskyddet i aktiebolagslagen inte är avsett att skydda styrelseledamöter från personligt ansvar och påminner om att det är styrelsens ansvar, inte revisorns, att upprätta årsredovisning, organisera bokföringen och svara för bolagets förvaltning.
Revisorn var därför inte skadeståndsskyldig, ansåg tingsrätten i en så kallad mellandom, som överklagades till hovrätten.
Göta hovrätt gör nu samma bedömning som tingsrätten. Hovrätten konstaterar att en revisor i och för sig kan bli skadeståndsskyldig enligt normskyddet – men bara när revisorn har överträtt en regel som syftar till att skydda aktieägare eller annan (borgenärer, anställda etc). Enligt hovrätten hör dock inte styrelsen till de som kan kräva skadestånd på detta sätt:
”De kan inte anses tillhöra den skyddade kretsen eftersom de, i sin egenskap av tidigare styrelseledamöter, hade det uttryckliga ansvaret för att årsredovisningen var korrekt och gav en rättvisande bild av bolagets ekonomiska ställning. Klagandena kan därmed inte anses ha haft en sådan befogad tillit till årsredovisningen som t.ex. en utomstående tredje man skulle haft om denne lagt årsredovisnings riktighet till grund för ett affärsbeslut”, skriver hovrätten i domen (T 3459-15).
Domen är överklagad till Högsta domstolen, som ännu inte meddelat prövningstillstånd.
Revisorn företräds av advokaten Maria Nisell på advokatbyrån Magnusson. Hon är inte förvånad över att ha vunnit framgång i två instanser.
”Både tingsrättens och hovrättens domar är i linje med den kallade BDO-domen, där Högsta domstolen resonerar ganska ingående kring normskyddet och när en revisor kan bli skadeståndsskyldig. Eftersom den domen bara är ett par år gammal skulle jag inte tro att det här målet får prövningstillstånd i HD”, säger Maria Nisell.
Revisionsvärlden har även varit i kontakt med revisorn som inte vill kommentera domen.
