Dags att se över 1974 års regeringsform?

En grundlag återspeglar sin samtid och sitt nära förflutna. 1808 var ett annus horribilis i svensk historia. I februari korsar en överlägsen rysk armé den finska gränsen. I mars förklarar Danmark Sverige krig, vi har fiender marscherande från två håll. Den danske kungen föreslår Ryssland att de två ska dela upp Sverige mellan sig ungefär vid Dalälven, rikets existens är hotad. Kungen är revanschlysten, vill mobilisera. I det läget får några högre officerare nog, genomför en statskupp, jagar kungen bokstavligen ut ur slottet och han abdikerar i mars 1809.
Nu var det viktigt att snabbt få en ny regent och en regeringsform där riksdagen och rådet åter skulle få ett inflytande efter Gustav III:s kungliga envälde.

På bara några veckor skrev ett nyupprättat konstitutionsutskott en ny regeringsform som undertecknades den 6 juni 1809. Den innebar en delning av makten mellan kungen, rådet (regeringen) och riksdagen. Domstolar och myndigheter fick en självständigare ställning, JO-ämbetet inrättades, konstitutionsutskottet permanentades. Allt med tydlig inspiration från Montesquieus maktdelningslära och författningarna i USA och Frankrike.

1974 gjorde vi grundligt upp med denna form för den demokratiska arkitekturen. 1974 års författning beslutades i en period präglad av stabila regeringar och ett kvartssekel av idylliskt nära förflutet. Författningens kännemärke var folksuveränitetsprincipen – all offentlig makt utgår från folket. Synen är att de balanserande krafterna finns i själva riksdagen genom till exempel konstitutionsutskottet och riksdagens revisorer.

Jag mötte denna syn för 20 år sedan då jag argumenterade för att Sverige, liksom alla andra demokratier i världen, borde ha en grundlagsfäst och oberoende statsrevision. Motståndet var aggressivt, jag beskylldes för att vara odemokratisk genom att söka beröva de folkvalda politikerna en av deras viktigaste uppgifter, nämligen att granska hur staten fungerar. Detta synsätt präglar fortfarande kommunerna, som ännu inte fått sin oberoende professionella revision. ”De folkvalda granskas av sina egna”.
Kan kommunerna (regionerna) utgöra en balanserande faktor till regeringen som föreställningen är? Knappast. Kommunerna har genom riksdagsbeslut fått ansvaret för verksamheter som skola och sjukvård, men är helt beroende av statsbidrag.

Inga-Britt Ahlenius. Foto: Janerik Henriksson / TT

Kan medierna vara en balanserande kraft? Knappast. Offentlighetsprincipen, allmänhetens tillgång till dokument, har spelat en ytterst viktig roll för att främja en förvaltning av hög kvalitet. Men offentlighetsprincipen främjar också informella beslutsvägar utan dokumentation. Medierna kan hålla tummen i ögat på förvaltning och regering genom att granska krognotor och reseräkningar – viktigt nog – men kommer inte åt de stora strategiska frågorna. Någon reell balanserande kraft blir inte medierna.

Är det dags att se över 1974 års regeringsform i ljuset av 50 års omvärldsutveckling? Vi kan till exempel precis som i Finland låta JO ersätta KU för att utkräva rättsligt ansvar av statsråden?

Inga-Britt Ahlenius

Tidigare chef för Riksrevisionsverket och undergeneralsekreterare för FN:s internrevision OIOS

Texten publiceras med tillstånd av Inga-Britt Ahlenius och Svenska Dagbladet, där den publicerades den 7 feb 2021.

Vill du också skriva en gästkrönika i Revisionsvärlden? Mejla!

Redaktionen

[email protected]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *