Skåpmat dras fram i sviterna av Wirecard

Den tyska myndigheten har agerat omdömeslöst och förvirrat i efterverkningarna av junikraschen av den tidigare börsraketen Wirecard.

Inför den välbekanta frågan – ”Var fanns revisorerna? ” – reagerar de pressade tyska tjänstemännen reflexmässigt med hopp om att det ska se ut som att de ˮgör någotˮ. Det innebär att de återanvänder förslag som redan har prövats och förkastats i andra länder, utan att ifrågasätta om de är ineffektiva eller kan få oförutsedda konsekvenser.

Jag ger här inget stöd åt Wirecards revisor EY eftersom Wirecards balansräkning uppenbarligen saknar 1,9 miljarder euro.

Men raden tyska förslag till reformer på revisionsområdet, vilka fördes fram i Financial Times den 16 november, ger samma intryck av igenkänning och meningslöshet som varit fallet på andra håll under de senaste två årtiondena: obligatorisk revisorrotation, ytterligare regler kring konsulttjänster till revisionskunder, mixtrande med tillsynsmyndighetens struktur och befogenhet samt en översyn av reglerna för revisorernas skadeståndsansvar.

Förslagen var svaga tidigare och har inte förbättrats av att översättas till tyska.

I USA ledde Enron- och WorldCom-kraschen fram till lagen Sarbanes-Oxley Act från 2002 som varken påverkade den finansiella rapporteringen under krisen 2007–2008 eller senare avslöjade skandaler som Ponzibedrägeriet av Bernard Madoff eller sagorna om på Theranos som berättades av Elizabeth Holmes.

I EU utgjorde varken kraven på revisorernas kringtjänster till kunderna, obligatorisk rotation eller införandet av utökade revisorrapporter hinder för Danske Banks penningtvätt eller Steinhoffs överskattade goodwillvärde.

Obligatorisk tioårig rotation i Tyskland kan vara en ny aspekt i den befintliga EU-tidsplanen även om det inte finns något tillförlitligt stöd för att en utökad revisorsperiod på något sätt är förknippad med revisionskvalitet. Utmaningarna i att anlita ersättningsrevisorer på en marknad som har svårt att tillgodose behoven har dessutom redan aktualiserats i regionen. Se bara svårigheterna med efterlevnaden hos Sports Direct i Storbritannien och betalningsproblemen hos Plaza Centers NV i Nederländerna.

När det gäller ytterligare begräsningar av konsulteri hos revisionsklienter är konsulterna redan effektivt avskärmade av befintliga EU-regler.

I Storbritannien står kollapsen av Carillion i januari 2018 högst upp på listan över de senaste skandalerna, följd av bland andra Patisserie Valerie, Thomas Cook och NMC Health. Men Brexit och pandemin har avfärdat de ytterst kritiska rapporterna kring storbolagsrevision. Samtidigt förblir viljan att bryta de fyra största revisionsbyråernas strukturer och marknadsdominans begränsad eftersom alla alternativ ofrånkomligen får besvärliga konsekvenser.

Större befogenheter för den tyska finanstillsynsmyndigheten är omstridda. Den har beskrivits som både ”tandlös” och ”värdelös”. Det må så vara men frågan är hur stor betydelse det faktiskt haft. Det ligger i en statlig myndighets natur att ha begränsade resurser, brist på vision och initiativ och hela tiden reagera efter fullbordat faktum.

Slutligen stämmer förslaget att höja eller avskaffa det nuvarande taket för revisorernas skadeståndsansvar till eftertanke, av två skäl.

Med tanke på att rättspraxis för revisorernas skadeståndsansvar är relativt ny i Tyskland jämfört med den i de större anglo-jurisdiktionerna finns det för det första ingen anledning att tro att en tysk domstol, om den är övertygad om att revisorernas förbrytelse i en skandal på flera miljarder euro är tillräckligt allvarlig, inte utan vidare skulle upphäva skadeståndstaket som för närvarande är satt till försumbara fyra miljoner euro.

Jim Peterson

De möjliga följderna av ”värsta tänkbara” dom i ett fall av Wirecards omfattning inbegriper för det andra upplösningen av revisionsbyrån. Även om det inte är allmänt erkänt står det klart att de fyra största revisionsbyråerna saknar ekonomiska resurser och organisatorisk stabilitet för att överleva skadeståndsanspråk i samma storleksordning som vid Enron-kollapsen som 2002 drog med sig Arthur Andersen i fallet.

Inte för att någon av dessa iakttagelser innebär att de tyska myndigheterna kommer att hitta en utväg. För att parafrasera baseballgurun Yogi Berra som sa ”If people don’t want to come to the ballpark, how are you going to stop them?” – ”Om tillsynsmyndigheterna för revision inte vill använda gott omdöme, går det inte att stoppa dem”.

Jim Peterson

Krönikören är jurist, författare och lärare vid flera amerikanska universitet (DePaul, University of Chicago, University of Illinois) samt vid franska Université de Cergy-Pontoise. Han arbetade i 19 år som bolagsjurist och parter på Arthur Andersen i USA och i Frankrike. Han har skrivit den uppmärksammade boken ”Count Down: The Past, Present and Uncertain Future of the Big Four Accounting Firms”. Jim Peterson medverkar regelbundet i Revisionsvärlden. Krönikan är en översättning av en text ursprungligen publicerad på hans blogg Re:Balance.