SEC slukar PCAOB – vem bryr sig?

Analys 05 Apr 2020

För att läsa vidare behöver du en prenumeration

Läs gratis i fyra veckor

Vita huset vill införliva den amerikanska tillsynsmyndligheten Public Company Accounting Oversight Board (PCAOB) i den överordnade finansinpektionen Securities and Exchange Commission (SEC), se tidigare artikel. Förslaget har mött en hel del motstånd, men Revisionsvärldens krönikör James Petersson tror inte att det spelar någon större roll om sammanslagningen sker.

Jag tvekar att sälla mig till kören av panikslagna röster mot förslaget — där tidigare SEC-chefen Arthur Levitt och tidigare PCAOB-chefen Jim Doty (se Financial Times, Going Concern och Wall Street Journal) ingår. Min tvekan beror dock inte på att jag är emot att kapitalmarknaderna regleras på ett effektivt sätt.

Problemet är att varken PCAOB eller SEC på många år visat något större intresse vare sig för revisorskåren eller sitt lagstadgade uppdrag att hjälpa börsföretag redovisa korrekt finansiell information. Trumpadministrationen har missgynnat dessa myndigheter redan från start. SEC-chefen Jay Clayton har drivit på att lätta upp reglerna för revisorers oberoende och för lägre krav på redovisningen i mindre börsföretag. Han har bytt ut alla fem ledamöter i PCAOB, exempelvis tvingade han bort Kathleen Hamm så fort han kunde. I hennes ställe kom istället Rebecca Goshorn Jurata, tidigare på SEC och finansdepartementet.

PCAOB har aldrig lyckats ens med det lilla som det är meningen att myndigheten ska utföra. Man kan inte heller säga att Sarbanes-Oxley Act har fungerat som det var tänkt efter att lagen hetsades igenom på rekordtid 2002. När det sägs att revisionen blivit mycket bättre, vilket ofta påstås av personer med egenintresse i frågan (t.ex. här, här och här) jämförs det aldrig med vad som hade kunnat vara fallet, om inte alla amerikanska politiker sedan Enron hade varit livrädda för att “inte göra något”.

Fakta talar dock för motsatsen. PCAOB tycktes inte ha haft någon synbar effekt under krisen 2007-2008, när vi såg hur drivor av bolag med perfekt revisionshistorik gick i konkurs, köptes upp eller fick räddas av staten. Förtroendet ökar inte direkt av att oegentligheterna fortsätter att hagla, precis som man kunnat förvänta sig. På senare tid har vi t.ex. sett Mattel, UnderArmour och i fallet med EY uppdrag för Sealed Air Corp kan det bli åtal. Av allt att döma har historien vissa likheter med KPMG:s kriminella intriger för att stjäla inspektionsuppgifter från PCAOB.

Sanningen är att PCAOB (som skapades efter Enronskandalen, RV:s anmärkning) hela tiden har saknat trovärdighet:

Myndighetens inspektioner ska ske i det tysta, och när resultaten väl offentliggörs sker det så sent att de redan är ointressanta.
Man får fortfarande inte verka i Kina (granska kinesiska revisioner av bolag listade i USA, RV:s anmärkning), även om det hela tiden talas om att ett genombrott är på väg.
Småprojekt, till exempel krav på revisorsrotation och regler för utnämnande av ledande revisionspartner, har tagit en evighet.
Man har på senare tid försökt harmonisera med globala normer för att i revisionen lyfta “critical audit matters” (även kallade Key Audit Matters, RV:s anmärkning), men resultatet är, liksom i många andra länder, att seriöst intresse från eller värde för investerare saknas.

När nästan hela den gamla personalstyrkan nu har försvunnit innebär det att myndighetens kärna av erfarenhet och kompetens urholkas. Dess nuvarande brist på idéer och initiativ återspeglas väl av de tomma klichéerna i den “strategiplan” som publicerats.

Vad gäller PCAOB:s huvudsyfte finns det dessutom en vidgande klyfta mellan innehållet i den hävdvunna redovisningen och hur marknaden väljer att investera, där myndighetens tonvikt på intern kontrollrapportering reducerar revisionen till ett mördande tråkigt paragrafrytteri—en budgetdriven verksamhet som mest inriktar sig på att helgardera sig mot kritik från statens inspektörer.

En kollega inom akademin twittrade nyligen att debaclet med KPMG och PCAOB berodde på att PCAOB utför ett så otroligt effektivt arbete, eftersom det hade varit meningslöst att stjäla dess inspektionslista om kontrollerna hade varit meningslösa.

James Petersson

Detta är helt fel. Aktörer försöker inte kringgå lagar och regleringar därför att de är effektiva och önskvärda, utan snarare på grund av deras negativa effekter. Förbudstiden på 1920-talet och värnpliktsvägran under Vietnamkriget på 1960-talet är två bra exempel.

Effektivitet i statliga regleringar, tillsyn och verkställighet på USA:s kapitalmarknader har varit en central politisk strävan i nästan 90 års tid. Det skulle kunna bli så igen, när—och om—statens prioriteringar främjar återställandet av förtroende för nationens myndigheter.

Vita husets motiv för att slakta PCAOB kan mycket väl vara illvilliga, men eftersom myndigheten inte kunnat rättfärdiga sin existens under 18 års tid är inte dess eventuella frånfälle något att sörja.

Jim Peterson

Krönikören är jurist, författare och lärare vid flera amerikanska universitet (DePaul, University of Chicago, University of Illinois) samt vid franska Université de Cergy-Pontoise. Han arbetade i 19 år som bolagsjurist och parter på Arthur Andersen i USA och i Frankrike. Han har skrivit den uppmärksammade boken ”Count Down: The Past, Present and Uncertain Future of the Big Four Accounting Firms”. Jim Peterson medverkar regelbundet i Revisionsvärlden. Krönikan är en översättning av en text ursprungligen publicerad på hans blogg Re:Balance och i Bloomberg Tax.