Delad revision ger dubbelt jobb

I mars släppte den brittiska regeringen sin sedan länge utlovade vitbok “Restoring Trust in Audit and Corporate Governance”. Nittioåtta punkter, spridda över 232 sidor, som innehåller många försiktiga – och få innovativa – förslag. Se tidigare artikel.
När det gäller det mest centrala i debatten sedan kollapsen i byggjätten Carillion i januari 2018 – strukturen och effektiviteten inom storsbolagsrevision- erbjuder vitboken endast två punkter.

• En “operativ separation” av Big Fours revisions- och rådgivningsdelar, och
• Att FTSE 350-bolag ska införa “managed shared audit”, ett nytt och okänt begrepp både inom revisionsstandarder och praxis.

Den första punkten, “operativ separation” borde ha avfärdats som en bagatellartad fråga så fort den kom upp till diskussion. Det går att hålla isär revision och rådgivning men en fullständig juridisk separation mellan delarna enbart i Storbritannien skulle vara antingen juridiskt omöjligt eller globalt oviktigt. Kanske både och.

De brittiska kritikerna har varken viljan eller befogenheten att tvinga Big Four-nätverken att utesluta specialister inom rådgivning från sina globala strukturer. En total separation skulle diskvalificera de brittiska medlemsfirmorna från att vara med i komplex revision av världens stora koncerner.

När det gäller “managed shared audit” föreslår vitboken att en FTSE 350-klient i sin revisionsprocess skulle vara skyldig att identifiera en “meningsfull andel” av sin lagstadgade revision – minst 10 % och helst närmare 30 %, som ska utföras av så kallade utmanarbyråer (som Mazars, BDO eller Grant Thornton, RV:s anm). Andelen ska mätas genom att titta på exempelvis revisionskostnader, intäkter, tillgångar och vinster.

Sanningen är: Ett triangulärt förhållande mellan ett bolag, dess ledande revisor och en “utmanare” kommer inte att kunna tillfredsställa någon av de tre.
Eftersom förslaget i vitboken inte möjliggör en gemensam budgivning skulle en Big Four-byrå som skriver en offert ha en rätt ohållbar position. Man ska ta huvudansvaret för revisionen, men känner inte till utmanarbyråns identitet, än mindre dess kvalifikationer, rykte eller resurser, vare sig ur bransch- eller geografiskt hänseende. Trots detta skulle denna huvudrevisor, enligt tillämpliga yrkesnormer och även i allmänna opinionens ögon, bära fullt ansvar för resultatet av grupprevisionen, inklusive det arbete “utmanaren” bidragit med.

Big Four-byråernas risk-ansvariga kommer att få hjärtstillestånd av denna situation och troligen kräva dubbelkoll av uppemot 100 procent av “utmanarens” arbete. En utmaning är storbolagsmiljöns globaliserade karaktär. En ny studie uppskattar att 62 % av försäljningen av FTSE 100-företag (och 35 % för FTSE 250) genereras på platser och verksamheter utanför Storbritannien. Det innebär att en “utmanare” antingen måste tillhandahålla sina globala resurser på samma nivå som Big Four. Eller att bolaget överlåter revisionen av sin brittiska verksamhet till utmanaren, medan Big Four-byrån får ta hand om de utländska dotterbolagen. Big Four-revisorn får sedan ta hand om de konsoliderade räkenskaperna.

Oavsett kommer det reviderade företagets revisionskommitté knappast att vara bekväm med att identifiera mellan 10 % och 30 % av sin verksamhet som ska revideras av en “utmanare”, vars förmåga och erfarenhet inom storbolagsrevision skulle sträcka sig från oprövad till obefintlig.

Jim Peterson

Krönikören är jurist, författare och lärare vid flera amerikanska universitet (DePaul, University of Chicago, University of Illinois) samt vid franska Université de Cergy-Pontoise. Han arbetade i 19 år som bolagsjurist och parter på Arthur Andersen i USA och i Frankrike. Han har skrivit den uppmärksammade boken ”Count Down: The Past, Present and Uncertain Future of the Big Four Accounting Firms”. Jim Peterson medverkar regelbundet i Revisionsvärlden. Krönikan är en kortad översättning av en text ursprungligen publicerad på hans blogg Re:Balance.