Okänd nytta med okänd revisor

Svenska Akademien jobbar proffsigt med förvaltningen och har auktoriserade revisorer från en välrenommerad byrå. Det är budskapet från Akademiens räntmästare Carina Lindqvist, se artikel. Samtidigt vill hon inte lämna ut årsredovisningen externt.

Svenska Akademiens tycks förhålla sig till revisorn på ungefär samma sätt som många småföretag ser på redovisningskonsulten. Ägaren hoppas att konsulten (eller för den del revisorn) ska vara en garant för att allt går rätt till i bolaget och som kanske kan förhindra att personalen stjäl på lagret. Inte någon man skyltar med utåt. Kanske har Svenska Akademien nytta av sin hittills okända revisor, men nyttan handlar i så fall inte om att bygga förtroende.

I den pågående debatten om revisionsplikt i mindre aktiebolag är det tydligt att synen på revisorn och revision spretar rejält. Å ena sidan Skatteverket och Riksrevisionen som ser revisorn som någon som motverkar fusk – Myndighetssveriges förlängda arm. Å andra sidan Svenskt Näringsliv som framhäver ägarnas behov. Däremellan finns de som ser revision som en litet diffus kvalitetsstämpel och poängterar exempelvis bolagets kunder, leverantörer, kreditgivare och anställda.

Svenska Akademien är troligen den svenska institution som för tillfället har störst behov av att återupprätta sitt anseende. Att offentligt publicera årsredovisningen och revisionsberättelsen borde vara enkla och billiga steg i rätt riktning. Att som Akademien dröja nästan en vecka när Revisionsvärlden vill se den senaste revisionsberättelsen – med motivet att man vill underrätta revisorerna först – vittnar om hur djupt tystnadskulturen sitter.

Martin Hammarström

Revisionsvärldens grundare och chefredaktör