Luxleaks: visselblåsare eller brottsling?

BRYSSEL. Fransmannen Antoine Deltour var fram till år 2010 anställd på PwC i Luxemburg. Han kopierade tiotusentals företagsdokument om vad PwC och andra i branschen höll på med: att ordna kreativa skatteavtal mellan de luxemburgska skattemyndigheterna och internationella storföretag.

Uppgiften spreds senare till hela världen av den Washingtonbaserade organisationen för grävande journalistik, ICIJ. Luxleaks, skandalen om att omkring 340 företagsjättar, bland dem Ikea, Facebook, Amazon, Pepsi, McDonalds, Deutsche Bank, Heinz, Procter & Gamble och Fiat bara betalade omkring 1 procent i företagsskatt i Luxemburg, var ett faktum.

Antoine Deltour uppgav i domstolsförhören i veckan att han hade kommit över dokumenten av en slump: ett tekniskt problem i firmans datasystem gav honom plötsligt tillträde till de hemliga dokumenten. Han sade att skatteuppläggen var djupt omoraliska, men också att han inte hade velat skada sin förre arbetsgivare PwC.

Men både storhertigdömets myndigheter och revisorsfirman såg annorlunda på saken. Luxemburgs finansminister Pierre Gramegna kallade dokumentstölden för “den största attacken som Luxemburg någonsin utsatts för”.

Luxemburg är stort som en ärta men också näst rikast i världen (efter Quatar). Landet har en banksektor som är 20 gånger så stor som dess BNP och ett ofattbart antal bank- och storföretagskvarter, för ett land med 450 000 invånare och inte ens en skyskrapa värd namnet i huvudstaden.

Det är knappast vädret som lockar företagen – det regnar mycket – utan skattefördelar för multinationella jättar, och en väl etablerad och lagstadgad hemlighetskultur kring dessa fördelar. En kultur som landet inte är ensamt om att omhulda.

Sedan Luxleaks start har europeiska ledare tävlat om vem som mest högljutt kan fördöma konkurrensvidriga skatteupplägg, och predikat vikten av utökat informationsutbyte mellan EU-länders skattemyndigheter.

I Sverige har finansminister Magdalena Andersson pratat om att införa informationsplikt för skatterådgivare, alltså att rådgivarna i förväg måste berätta för Skatteverket om uppläggen som de säljer.

Samtidigt så vill få av EU:s regeringar att ljuset faller på deras egna skatte- och informationsregler: länder som Cypern, Malta, Nederländerna, Belgien, Irland och, inte minst, den brittiska huvudstadens finanskvarter “City of London” har alla mer eller mindre ljusskygga skatteupplägg för storföretag.

Detsamma gäller för fall som Antoine Deltours: regeringar och företag hyllar gärna i svulstiga tal den lille mannen eller kvinnans rätt att slå larm om en korrupt regim eller ett fuskande företag – men bara så länge deras egna hemligheter inte hamnar i strålkastarljuset. PwC och staten Luxemburg tvekade inte en sekund om att anmäla fransmannen, hans kollega vid PwC samt Edouard Perrin, en fransk journalist som gjort en tv-dokumentär om Luxleaks, för stöld, spridande av företagshemligheter och brott mot en rad sekretesslagar. Deltour riskerar upp till tio års fängelse, de andra två något kortare straff.

Advokatfirman Mossack Fonseca i Panama, som nyligen avslöjades med att hjälpt tusentals kunder att gömma pengar i offshorestrukturer, letar med ljus och lykta efter den anställde som slog larm om firmans verksamheter, för att kunna åtala honom eller henne för brott mot företagssekretessen. Inte heller regeringen i skatteparadiset har mycket till övers för högtravande tal om visselblåsare när det gäller det egna landets inkomster.

En ny EU-lag mot industrispionage och spridning av företagshemligheter ser också ut som ett försök att få slut på visselblåseri. Lagen handlar om att skydda europeiska företag, produkter, forskning och innovationer från spionage, genom starka förbud mot spridning av företagshemligheter.

Med lagtextens svepande definition av “företagshemlighet” skulle exempelvis biljätten Volkswagen, som krävde att mjukvaran som programmerats att visa felaktiga utsläppsvärden från bilarna, skulle klassificeras som en företagshemlighet som inte ens bilkontroll- och miljömyndigheter fick lov att kontrollera, kommit undan med det uppmärksammade fusket. Regeringen i Berlin höll med bilföretaget, inte de egna myndigheterna.

“Med tanke på den stora effekten (av avslöjandena) så skulle det vara värt att göra det igen”, sade Deltour kaxigt i rätten.

Men om EU:s nya direktiv antas tänker sig nog visselblåsare och journalister för en extra gång innan de vågar sprida vad som ser ut som kristallklart fusk eller korruption.

Teresa Küchler är frilansjournalist baserad i Bryssel. Hon skriver även för bland annat Svenska Dagbladet.