”Fallet Ryssland visar hur löst integrerade byråerna är”
För att läsa vidare behöver du en prenumeration
Läs gratis i fyra veckor
Redan prenumerant?
Det har gått drygt en månad sedan Ryssland drog i gång sin invasion av Ukraina och knappt tre veckor sedan de stora revisionsnätverken kommunicerade att de klipper banden till sina respektive ryska verksamheter. Men fortfarande är det väldigt oklart vad detta betyder i praktiken. Det säger amerikanen Jim Peterson. Han arbetade i 19 år som bolagsjurist och parter på Arthur Andersen, nu är han författare och akademiker verksam både i USA och Frankrike. Dessutom är Peterson återkommande kolumnist i Revisionsvärlden. Nu har Revisionsvärlden fått en exklusiv zoom-intervju som börjar med frågan om byråernas Rysslansbeslut kommer att få några verkliga konsekvenser.
”Kriget i Ukraina kommer att få enorma konsekvenser för rysk ekonomi och för internationella företag med verksamhet i Ryssland. Men det beror inte på hur revisionsnätverken agerar, utan av sanktionerna och att en massa storföretag drar sig ur landet. De stora närverkens kapacitet att ta sig an stora revisionsuppdrag är intakt”, säger Jim Peterson.
Kommer de tidigare ryska medlemsbyråerna att ha tillgång till mjukvara, mallar och andra arbetsredskap som tillhandahållits av nätverken?
”Det är en bra fråga som vi ännu inte har svar på.”
Men hur ska man förstå att nätverken bryter med Ryssland? Sker något i realiteten, förutom att Delotte, EY, KPMG och PwC-skyltarna försvinner från kontoren i Ryssland och att dessa byråer eventuellt skaffar egna webbplatser?
”När det gäller revision finns två huvudtyper av samarbete inom nätverken. När det gäller ryska koncerner med dotterbolag i väst skulle byråerna i väst helt enkelt kunna tacka nej till fortsatt samarbete. Vi har ännu inte sett några tecken på detta, men om pressen på att frysa ut ryska företag fortsätter kan det mycket väl komma att ske. Nu talar jag alltså om ryska koncerner utanför sanktionslistorna. När det handlar om bolag på sanktionslistorna måste man såklart följa sanktionerna”, säger Jim Peterson.
Får brytningen några konsekvenserna för kunder från väst som vill fortsätta att göra affärer i Ryssland?
”Nej, man kan jobba vidare som tidigare. Det är inget konstigt att en byrå i ett stort nätverk tar hjälp av en byrå utanför nätverket för att hjälpa en klient i ett land där nätverket saknar representation. Det har hänt förr.”
Big four hade 12 000 – 13 000 anställda när kriget i Ukraina bröt ut. Hur stor andel av dessa jobbar med internationella respektive ryska uppdrag?
”Det kan nog variera stort. Men säkert är att personalbehovet minskar ordentligt på dessa byråer om företagen från västvärlden verkligen lämnar Ryssland.”
På Linkedin skrev en PwC-anställd i Nederländerna att hon misstänker att det även finns ekonomiska skäl till att klippa banden till de ryska byråerna. Hon tror att verksamheten kommer att bli olönsam och att det är säkrast för nätverket att hålla armlängds avstånd. Kan det ligga något i detta?
”Jag tror inte att någon utifrån vet i vilken mån nätverken hjälper eller subventionerar olönsamma byråer, det hör nog inte till vanligheterna. Inom Arthur Andersen stöttade vi under flera år verksamheter i länder som drabbats av hyperinflation. Dessa byråer överlevde och flera blev senare mycket lönsamma. Man kan säga att det jämnade ut sig.”
Mazars har sagt att de behåller den ryska byrån i nätverket, och att man i Ryssland fortsättningsvis endast ska arbeta med internationella uppdrag. Varför skiljer Mazars ut sig i denna fråga?
”Jag vet inte, men jag har en teori. Mazars beskriver sig som en starkt integrerad firma, kanske mer integrerad än Big Four. Jag har ingen direkt insyn i Mazars, men jag var bolagsjurist och parter på Arthur Andersen i USA och i Frankrike i nästan 20 år. Arthur Andersen var mycket starkt integrerat, kanske är Mazars den mest integrerade firman idag”, säger Jim Peterson.
Det tog de fyra stora nätverken ungefär två veckor från krigsutbrottet till att de bestämde sig för att bryta med de ryska medlemsbyråerna. Att det gick så snabbt ser Peterson som ett bevis för hur löst integrerade de stora nätverken är.
”Firmorna talar hela tiden om hur integrerade de, men det som skedde i Ryssland visar hur lätt det är att klippa bort en byrå man vill distansera sig ifrån. Att alla stora nätverk utan några synbara interna slitningar kunde skära bort en medlemsbyrå av hygglig storlek, ger vid handen att samma sak skulle kunna ske om någon nätverken i något land drabbas av exempelvis stora böter eller skadeståndskrav.”
Du menar att nätverket helt enkelt klipper banden – som de gjorde i Ryssland – nästa gång kollegerna i ett specifikt land ligger risigt till?
”Det kan bli så.”
Kan en byrå i ett visst land kan gå i konkurs, utan att ett skadeståndskrav flyttar vidare upp i nätverket?
”Juridiskt sett är de olika nationella byråerna fristående och domstolarna har oftast accepterat det synsättet.”
Det mest aktuella exemplet där solidariteten inom ett nätverk kan komma att prövas är tyska Wirecard, som reviderades av EY.
”De skadeståndskrav som riktas mot EY i Tyskland är mycket större än byrån kan klara. Det krävs inget ”worst case”-scenario. Även ett ”bad case” -scenario med ett skadestånd på 2 miljarder euro skulle innebära konkurs för tyska EY. Detta skulle ställa EY-nätverket vid ett vägskäl. Antingen går man in ekonomiskt och räddar medlemsbyrån, även om man inte måste. Eller så bestämmer man sig för att klippa banden och acceptera en konkurs.”
Och vad är mest troligt?
”Problemet med att låta EY Tyskland gå i konkurs är att EY då inte skulle ha någon verksamhet i Tyskland. Det ställer till det både för en lång rad internationella kunder – förutom en massa tyska dito. Eftersom kärnan i EY:s affär är att revidera världens största koncerner måste de vara på plats i Tyskland. Ett mindre land kan de nog klara sig utan, men inte en ekonomi i G7-gruppen”
Om tyska EY faktiskt skulle gå i konkurs, skulle delägarna kunna grunda en ny byrå som snabbt ansluts till EY?
”De skulle kunna försöka, men det finns flera svårigheter. Om ett antal delägare samordnat grundar en ny byrå, som är väldigt lik den gamla, skulle skadeståndskraven troligen följa med dem. Åtminstone amerikansk rätt fungerar så. De partner som är litet äldre orkar inte med detta, de går hellre i pension. Och de som är litet yngre hoppar nog hellre av till någon av de andra stora byråerna.”
Det var detta som skedde när Arthur Andersen föll ihop efter Enronskandalen.
”Vintern 2002, när det stod klart att Enronskandalen skulle kosta omkring 1 miljard dollar, sa faktiskt Arthur Andersen-byråerna utanför USA till amerikanerna ’you’re on your own’”.
Så varför kollapsade hela Arthur Andersen, inte bara den amerikanska delen?
”När amerikanerna förstod att byrån skulle gå i konkurs började de säga upp sig och det var inte bara personal utan även klienter som försvann. Då spred sig avhoppen till fler länder. Det blev som ett tygstycke som helt försvinner om man fortsätter att dra i en lös tråd”, säger Jim Peterson.
Även om Jim Peterson tror att det i många länder skulle vara knepigt att sätta en revisionsbyrå i konkurs och därefter starta liknande verksamhet, påminner han om att så skett historiskt.
”I Japan hade PwC stora problem, som slutade med att myndigheterna drog in tillståndet och förbjöd den att utföra revision. Däremot tilläts ett antal partners att starta upp en ny verksamhet som anslöt till PwC och tog över revisionsuppdrag för en rad internationella koncerner.”
Peterson tror att det varierar väldigt mycket i olika länder hur myndigheter skulle agera om en revisionsbyrå gick omkull.
”Det är egentligen bara i USA och Storbritannien som myndigheter har lång historisk erfarenhet av riktigt stora företagsskandaler där revisionen ifrågasätts. Tyska myndigheter har inte hanterat en kollaps så stor som Wirecards, inte i modern tid. Därför finns heller ingen omfattande rättspraxis på området, det gäller många länder.”
Han anser att revisionsnätverkens instabilitet, viktiga roll och erfarenheterna av Arthur Andersens kollaps, gör att tillsynsmyndigheter har svårt att på allvar klämma åt revisionsbyråer. Deras ställning liknar på vissa sätt bankernas som ibland sägs vara ”too big to fail”. Om en byrå går omkull skulle det mest sannolikt bero på skadeståndskrav, inte att myndigheterna agerar som de gjorde i Japan.
”Brittiska myndigheter kommer aldrig att straffa KPMG för revisionen av Carillion på ett sätt som äventyrar byråns existens. De vågar inte, konsekvenserna är för svåra att överblicka. Men juridiken och domstolarna är ett eget system, som inte tar samma hänsyn.”
