Inget nytt under solen när Wirecard AG sjunker ihop

Den tyska betalningshanteraren och forna kursraketen Wirecard AG har nyligen avslöjats med ett 1,9 miljarder euro stort hål i sin balansräkning. Bolagets superstjärna, tidigare vd:n Markus Braun, arresterades tidigare av polisen. Bolaget hotas av konkurs.
Företagets katastrofala implosion kom inte som någon överraskning för de som uppmärksammat omfattningen av deras problem i rapporter under de senaste 18 månaderna. Till dessa hör dock inte en godtrogna tyska övervakningsmyndigheten BaFin, DeutschBank eller en grupp med groupies i företagsledningen på SoftBank.

Och de försvunna pengarna? De var aldrig där från första början, vilket antyder att den oundvikliga, kommande rättstekniska processen där ett långvarigt maktmissbruk ska nystas upp kanske inte blir särskilt komplex alls.
Litteraturprofessorer lär oss att det bara finns en handfull riktigt bra intriger i en roman. Det finns på samma vis bara några få, grundläggande ekonomiska upplägg av bedrägerier, vilka upprepas med mindre variationer från det ena decenniet till det andra. Bland dem är fiktiva tillgångar och förfalskade projekt teman som återkommer envist och ofta – där varje generation kostymklädda brottslingar endast vinklar om detaljerna.

Vi har två fall från ett halvt sekel tillbaka – den första innehåller en skandal som jag gick bet på som nybakad advokat: Salad Oil-fallet som involverade enorma depåer nära Newarks flygplats. Tino De Anglies hällde en tunnflytande sojabönsolja ovanpå tyngre vatten, vilket lurade revisorerna som klättrade på stegarna för att öppna locken men struntade i att öppna kranarna längst ner.

Sedan Ponzi-bedrägeriet på Equity Funding, där Stanley Goldblums gunstlingar förfalskade kundernas huvudböcker för att skapa fiktiva innehavare av livförsäkringar.

På den tiden fick bedragarna kavla upp ärmarna för att täcka över sina spår. Barry Minkow från ZZZBest lurades med falska kundadresser som påstods vara verkliga arbetsplatser. Sam Antar på Crazy Eddie övertygade revisorerna om att låta bli att gå ner i de läskiga källarvalven under hans New York-butiker – som inte var stora nog för de platskrävande lådorna med projektorer som syntes i de tillsnyggade inventarielistorna.

Fem decenniers evolution innebär att den sortens fysiska iscensättningar inte längre behövs i samma utsträckning för illdådarna. Till och med avslöjandet år 2009 om att en tredjedel av intäkterna i det indiska mjukvaruföretaget Satyam Computer Services var påhittade; de inbegrep bara icke befintliga kundavtal, även om den oförklarliga frånvaron av fysiska evidens för 13 000 spökanställda – som exempelvis omsättningen av matsalsluncher, kvitton för traktamenten, skrivbord och telefoner – förblir en gåta.

I fallet med Wirecard så figurerar kärnan i verksamheten kring tre ljusskygga ”förvärvspartners” och den skenbara placeringen av deras kontanter i två banker i Filippinerna. Utredarna av bedrägeriet bör relativt snabbt, i sin granskning av Wirecards affärsmodell i retrospekt, kunna rekonstruera hela intrigen. Varje skattjakt underlättas av en karta i handen, märkt med ett stort ”X”.

William Ockhams reduktiva princip innebär att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör. Det är ganska tillämpbart när det gäller att bena ut storskaligt, ekonomiskt lurendrejeri. Med Wirecard får uttrycket ”ju enklare desto bättre” ett helt nytt tillämpningsområde.

Jim Peterson

Krönikören är jurist, författare och lärare vid flera amerikanska universitet (DePaul, University of Chicago, University of Illinois) samt vid franska Université de Cergy-Pontoise. Han arbetade i 19 år som bolagsjurist och parter på Arthur Andersen i USA och i Frankrike. Han har skrivit den uppmärksammade boken ”Count Down: The Past, Present and Uncertain Future of the Big Four Accounting Firms”. Jim Peterson medverkar regelbundet i Revisionsvärlden. Krönikan är en översättning av en text ursprungligen publicerad på hans blogg Re:Balance.