Den brittiska debatten om vad som bör göras åt Big Fours marknadsdominans blir alltmer fantasirik. I rapporter från tillsynsmyndigheten Financial Reporting Council, Konkurrensverket och i policyuttalanden från båda de brittiska politiska blocken haglar kreativa förslag. Olika incitament för mindre aktörer att delta i upphandlingar, diverse uppdelningar av de fyra stora, tvångsseparation mellan revision och rådgivning och statliga revisorsutnämningar är några idéer som man hoppas ska kunna minska jättarnas 97-procentiga andel av FTSE 350-marknaden. Ytterligare ett förslag som luftats på senare tid är delad revision. Två revisionsbyråer i stället för en antas leda till bättre revisionskvalitet, lägre risktolerans och kan vara ett sätt att ge stöd åt byråer i segmentet under Big Four. Jag kommer i denna krönika ge tre skäl till varför det inte funkar.
Kapacitet
Vi kan titta på den franska marknaden där delad redovisning redan idag är ett krav. Företagen på Frankrikes storbolagsindex CAC 40 väljer oftast två Big Four-byråer för jobbet. Det enda mindre revisionsföretag som är med och redovisar företagen på CAC 40 är Mazars – nummer fem i Frankrike, nio i Storbritannien och fjortonde störst globalt. Men dess globala intäkter på 1,68 miljarder USD 2017 är endast sju procent av genomsnittet bland Big Four.
Detta gör att Mazars har små realistiska utsikter att någonsin få ett uppdrag från företag på FTSE 350, än mindre FTSE 100. Företaget har sett en gynnsam utveckling i Frankrike, men har inte tillräcklig kapacitet för att kunna utföra delad storbolagsrevision tillsammans med någon av sina mindre konkurrenter, vars begränsningar förstås är ännu sämre.
Den franska erfarenheten talar alltså sitt tydliga språk i kapacitetsfrågan.
Kvalitet
Idén att delad revision leder till bättre kvalitet saknar empiriska belägg. Frågan ligger och väntar på den forskare som vill ge sig i kast med den, men den historiska erfarenhet vi kan utgå ifrån tyder faktiskt på motsatsen.
Som exempel kan vi ta den granskning av Danske Bank som nu pågår för de 200 miljarder euro i oredovisad pengatvätt som slunkit igenom via bankens estniska filial. För de år som granskas visar årsrapporterna att Danske reviderades av Grant Thornton tillsammans med KPMG under 2007-2010 och av PwC tillsammans med KPMG 2011, innan ensam revision blev standard med KPMG för 2012 och 2013, EY under 2014 och till sist Deloitte för 2015 och framåt.
Fem års delad revision tycks alltså inte ha lett till fler avslöjanden eller förhindrat pengatvätt i större utsträckning än när ett enda företag skött revisionen.
Man kan även notera att Danske Banks rotation mellan fem olika revisionsupplägg under nio års tid knappast ger stöd åt idén om “nya fräscha ögon” som så ofta lyfts fram av alla som hävdar att revisorer bör bytas ofta och obligatoriskt.
Vi har även andra historier att utgå ifrån. 2003 delade till exempel Deloitte och Grant Thornton på revisionen av den italienska mejerikoncernen Parmalat. När ett hål på 20 miljarder euro avslöjades i bokföringen var den bakomliggande mekanismen en serie bluffkontrakt under ett konto man kallade buco nero – “svarta hålet”. Ändå var det ingen av revisorerna som kom på tanken att fråga vad som låg gömt bakom denna suggestiva benämning.
Längre bak i tiden har vi ponzibluffen på Los Angeles-firman Equity Funding under 1970-talet, då revisionsansvaret delades mellan Haskins & Sells (senare Deloitte Haskins & Sells, RV:s anmärkning) och ett mindre företag som precis anslutit sig till USA-grenen av vad som idag är BDO.
Det stora problemet med att dela upp revisionsansvaret är i alla dessa fall att det ofta leder till bristande kommunikation med risk för stora blinda fläckar där felaktigheter och manipulation kan förbli oupptäckta.
Risktolerans
Enligt god revisionssed och professionella normer i branschen är det tillåtet att dela upp arbetet mellan två eller fler företag (se till exempel PCAOB:s AS 1205 i USA, och ISA 600, som är standard på många andra håll).
I praktiken är det dock huvudrevisorn som bestämmer när och hur han vill hänvisa till den andra revisorn (ISA 600.11 och AS 1205.04-.09). Detta har förstås effekter på hur stort ansvar medrevisorn får ta på sig, men det är ändå huvudrevisorn som tar hela ansvaret för sitt eget arbete – inklusive eventuella brister i alla beslut som delegeras till partnern.
Till det kommer även kravet i vissa länder, till exempel USA, på juridiskt ansvar “gemensamt och var och en för sig”, vilket gör att revisorer exponeras 100% för konsekvenserna av eventuella fiaskon, vilka kan bli katastrofala. Inte ens Big Four har resurserna för att skydda sig mot en större nedsabling i domstol, och för mindre byråer är det rent ut sagt omöjligt att ta någon meningsfull andel av en stor ekonomisk smäll.
Detta är ett faktum som gör att ett Big Four-företag, om det förmås (eller tvingas) dela på ansvaret för en större revision, i sina egna riskkalkyler blir tvungna att inkludera den tid och det arbete som skulle bli följden av en stämning av den mindre partnern. Det blir i praktiken ett omfattande dubbelarbete och negativa konsekvenser för både kostnadseffektiviteten och allt verkligt utbyte av erfarenhet och expertis som skulle kunna äga rum.
Slutsats
Än så länge märks inte den minsta insikt från brittiskt håll om att de så kallade “lösningar” som föreslås på upplevda problem kring de stora revisionsbyråerna vare sig är rimliga eller genomförbara. Inte heller förmår de påverka faktisk revisionskvalitet eller konkurrenssituationen i branschen. Bland alla dåliga idéer som flyger runt i debatten är delad revision en av de sämre.
Jim Peterson
Krönikören är jurist, författare och lärare vid flera amerikanska universitet (DePaul, University of Chicago, University of Illinois) samt vid franska Université de Cergy-Pontoise. Han arbetade i 19 år som bolagsjurist och parter på Arthur Andersen i USA och i Frankrike. Han har skrivit den uppmärksammade boken ”Count Down: The Past, Present and Uncertain Future of the Big Four Accounting Firms”. Krönikan är en översättning av en text ursprungligen publicerad på hans blogg Re:Balance.
