”Rådgivares skadeståndsansvar mindre omfattande än vi trott”

Ansvaret för en ekonomisk skada som uppkommit hos klienten/kunden som en följd av en rådgivares oaktsamma råd har de senaste åren fått omfattande uppmärksamhet i advokatbranschen sedan Högsta domstolen avgjort två mål. Domarna påverkar i hög grad även revisorernas och skatterådgivarnas skadeståndsansvar, skriver advokaten Rolf Johansson som är aktuell med en ny bok.

Revisorers skadeståndsansvar inom ramen för ett uppdrag som revisor i ett aktiebolag regleras i 29 kap 1 och 2 §§ aktiebolagslagen. Där står att en revisor, när han eller hon utför sitt uppdrag, är skyldig att ersätta den skada som revisorn eller dennes medhjälpare vållar bolaget, en aktieägare eller någon annan om skadan vållats genom uppsåt eller oaktsamhet. Frågan om sådant skadeståndsansvar har prövats i domstol vid flera tillfällen genom åren. Mest uppmärksammade är kanske två domar från mitten på 2010-talet. I NJA 2014 s 272 (”BDO”) prövade Högsta domstolen framför allt frågan om räckvidden av begreppet ”någon annan” i nyssnämnda bestämmelser. Den andra starkt uppmärksammade domen är Hovrätten för Västra Sveriges dom i augusti 2013, ofta kallad ”Prosolvia-domen”. Uppmärksamheten kring Prosolvia-domen kan nog främst hänföras till att den är groteskt feldömd. Västra hovrätten dömde revisionsbolaget att betala 890 Mkr plus ränta och kostnader, totalt drygt 2 Mdr, till Prosolvias konkursbo. Hovrätten har helt missuppfattat (eller möjligen missbrukat) ett resonemang i ett vid tiden nyligen avgjort mål i Högsta domstolen (NJA 2013 s 145) om bevislättnad vid prövning av orsakssamband mellan en underlåtenhet och en uppkommen skada.

I fråga om revisorers och andra kvalificerade rådgivares ansvar för sin rådgivning, till skillnad från ansvaret vid utförande av revisionsuppdraget, finns inga lagregler som definierar skadeståndsansvarets omfattning. Tidigare har vi uppfattat att utrymmet för att göra misstag när det gäller juridisk rådgivning utan att det resulterat i ansvar för skada varit klart begränsat. Det är här de relativt nya domarna från Högsta domstolen kommer in i bilden.

Den första av de två domarna (NJA 2018 s 414 – ”Advokatens skadeståndsansvar”) handlar om en advokat som var ombud åt en bostadsrättsförening i en entreprenadtvist. Hovrätten dömde advokatbyrån att betala 12 Mkr i skadestånd på grund av att advokaten varit vårdslös när han utförde uppdraget. Högsta domstolen menade att advokaten i vissa hänseenden hade kunnat utföra föreningens talan i domstolarna bättre än som skedde. Men eftersom advokaten inte hade tillgång till fullständig bakgrundsinformation och då de bakomliggande omständigheterna i tvisten var komplicerade, fann Högsta domstolen att det inte kunde sägas att advokaten varit oaktsam när han utförde uppdraget. Högsta domstolen ogillade föreningens skadeståndsanspråk.

Den andra domen (NJA 2019 s 877 – ”Advokatens skatterådgivning”) handlar, som framgår av Högsta domstolens benämning av målet, om skatterådgivning. Ett fastighetsbolag hade genomfört en transaktion med ett skattedrivet upplägg via Nederländerna (en inte ovanlig transaktionsstruktur vid tiden) och senare uppmärksammat att Skatterättsnämnden underkänt en motsvarande struktur via Cypern. En advokat fick då i uppdrag att ge råd om hur bolaget skulle agera för att undvika skattetillägg. Advokaten gav rådet att det fanns en risk för skattetillägg men att risken var låg. Han sa att bolaget inte behövde vidta någon mer åtgärd. Fastighetsbolaget dömdes senare att betala ca 65 Mkr i skattetillägg och krävde då ersättning från advokatbyrån. Hovrätten dömde ut ett skadestånd om 75 Mkr. Högsta domstolen, som ogillade ersättningskravet, fann att rättsfrågan som advokaten skulle bedöma var komplex och att rådgivaren då måste ha ”ett beaktansvärt utrymme” innan det kan bli fråga om skadestånd. Avgörande för om rådgivaren varit vårdslös är i sådana fall inte om rådet var rätt eller fel. Istället ska prövningen, sa Högsta domstolen, inriktas på om rådgivaren ”grundat sina bedömningar på en fackmässig undersökning av rättsläget som det framstod vid tiden för rådgivningen”.

En generell slutsats av de båda domarna är att advokaters skadeståndsansvar är klart mer begränsat än vi tidigare trott. Detsamma gäller säkerligen för kvalificerade rådgivare inom andra områden.

Rolf Johansson

Advokat på egen byrå, tidigare delägare vid Linklaters. Han har skrivit boken Rådgivaransvaret (Iustus förlag ISBN 9789177371373).

Martin Hammarström

mh@revisionsvarlden.se