Riksdagen måste efter riksrevisor Margareta Åbergs avgång rekrytera tre nya riksrevisorer. Det står allt mer klart att man bör blicka bortom den krets av ämbetsmän och höga domare som varit rekryteringsbasen för riksrevisorer ända sedan Riksrevisionen bildades 2003.
FAR:s generalsekreterare Dan Brännström har tidigare sagt att en erfaren auktoriserad revisor borde kunna vara aktuell som Riksrevisor, och undertecknad har i en annan krönika på denna plats uttryckt samma åsikt.
Finessen med att rekrytera en erfaren revisor, snarare än en ämbetsman, är att en sådan inte skulle riskera att granska verksamheter som denne arbetat med tidigare. Dessutom skulle en person utan en tidigare karriär i staten minska för de politiserade granskningar som Riksrevisionen beskylls för.
Men när Revisionsvärlden kastade fram förslaget till ordföranden i konstitutionsutskottet Andreas Norlén, som har frågan om Susanne Ackums, Ulf Bengtssons och Margareta Åbergs efterträdare i sitt knä, var han skeptisk.
”Den person som innehar ämbetet som riksrevisor måste ha stor integritet och åtnjuta högt anseende både inom förvaltning och hos politiska företrädare. Riksrevisorn måste således ha goda såväl professionella som personliga egenskaper, sannolikt förvärvade under en lång tjänstgöringstid på hög nivå inom den statliga förvaltningen. En person som under sin karriär enbart verkat i privat sektor som auktoriserad revisor stämmer således mindre väl in på de krav som riksdagen lagt fast vid sidan av de formella behörighetskraven”, skrev Andreas Norlén till Revisonsvärlden.
Stor integritet är självklart viktigt i kravprofilen, men ”att åtnjuta högt anseende både inom förvaltning och hos politiska företrädare” borde inte vara lika viktigt. Jämför med revisionen i näringslivet. Är det viktigt att revisorn har högt anseende hos bolagen han eller hon granskar? Knappast. Är det viktigt att revisorn har högt anseende hos ägarna? Kan vara en fördel men är inte avgörande.
Avgörande är inte anseendet utan förtroendet. Ett recept för att återvinna allmänhetens förtroende för Riksrevisionen vore att lägga mer krut på grunduppgiften att kontrollera att myndigheter och statliga företag sköter ekonomin och följer lagar och regler. Denna typ av granskning kallas inom myndigheten ”årlig revision”, till skillnad från effektivitetsrevisionen som utvärderar hur effektiv den statliga verksamheten är.
När de nya riksrevisorerna rekryteras är det troligen klokt att koncentrera sig på kandidater som arbetat på armlängds avstånd från regeringskansliet och politiken. Det finns säkert domare, åklagare och advokater som kunna göra ett bra jobb. Men en erfaren auktoriserad revisor skulle kunna ge en vitamininjektion till den årliga revisionen, som tycks ha hamnat i bakvattnet när den hittillsvarande myndighetsledningen fokuserade på att utveckla effektivitetsrevisionen.
